Jag kom precis hem från en liten tur nedåt stan. Syftet var att försöka vara lite spontan för en gångs skull och åka och hälsa på folk oannonserat, i samband med en storhandling på Willys. Det gick väl sådär. Först cykade jag förbi Laila, men hon var inte hemma. Lätt besviken styrde jag kosan mot Kalle och Sara istället som ju ändå bor ute mot Willys. På nått sätt lyckades jag dock komma ur kurs och eftersom lokalsinnet inte är på topp åkte jag vilse i förortsdjungeln och lyckades alltså helt enkelt inte hitta hem till dem. Imponerande med tanke på att jag ju ändå varit där ett par,tre gånger. Tyvärr bor ju inte Annica kvar längre, annars skulle jag ju kunnat hälsa på henne, men nu fick jag istället åka till Willys utan att ha avnjutit något som helst socialt umgänge. Hrrm! Fast sen köpte jag massor av mat så nu är jag glad igen. Hurra!

Nästa spontana tripp får bli åt andra hållet istället. Be afraid, people in Flogsta, be very afraid.....

Har lyssnat på musik och läst typ hela kvällen, jäkligt sweet! Dels en massa skivor från Ginza som jag och Lirer beställde förra veckan, men även Dropkick Murphys nya "The Meanest of Times". Har lyssnat på DKM i rätt många år och märkt en tydlig negativ trend hos bandet - de blir bara tristare och mer mainstream för varje album. Från klockrena "Do or Die" och "The Gang's all Here" från slutet av 90-talet till anonyma Blackout och förra albumet som jag inte ens minns vad det heter - vill man ha säckpipepunk är The Real Mckenzies, eller Flogging Molly för den delen, allt som ofta mer intressanta. Ofta har varje DKM-album en eller ett par schyssta låtar, men överlag är det ruskigt slätstruket. Nu har jag inte lyssnat tillräckligt för att säga något om helhetsintrycket av den nya plattan, men redan nu står en låt ut som en ulv bland fårakläder (eller nått).

Flannigans Ball! Ursprungligen kallad Lannigans Ball och gammal som gatan, som mycket i den irländska folkmusikkatalogen. Underbart nog är tre generationer irländsk folkmusik sammanfogade i denna punkslagdänga. Självklart Dropkick-pojkarna som antagligen är runt 30 -35. Sen som gästmusiker dyker både "Spider" Stacy, känd från The Pogues, och den irländska folkmusikens gudfader Ronnie Drew upp. Spider måste närma sig 50, och Ronnie, som var med och grundade The Dubliners för drygt 45 år sedan måste långsamt närma sig de 80. Karln, vars röst låter lite som om man bryter sönder massor av kakor, samtidigt som ett stort stenras inträffar, hade cancer i halsen tidigare i år men verkar ha överkommit den. Och låten - den låter lite som DKM egna "Finnegans Wake", eller som Great Big Seas "The Night Paddy Murphys Died". Det är storfest hos Brian Flanningan, musiken är rasande, spriten flödar och sen bryter helvetet lös med slagsmål, kärlek, dans, flygande flaskor och däckande människor. Ungefär som vanligt i en irländsk visa, med andra ord (eller en vanlig kväll på Stureplan, minus kärleken) Hepp!

EDIT: Nu har jag lyssnat på låten ett par gånger till, i hörlurar denna gång(eftersom fascistgrannen dunkar i väggen så fort ljudvolymen överstiger ett  standardårsmöte för dövstumma. I söndags dunkade han i väggen när vi kollade på fotboll klockan sex på kvällen. Foocha!). Men det är så musik ska avlyssnas, högt så att vaxpropparna släpper och musiken sprids som gift i kroppen. Och: Fuck, det här är den bästa DKM-låten på riktigt länge. Yeeha!

EDIT 2: Sista verserna av ett femtontal:

Young Scotty Jenkins so big and able
Saw his fair colleen stretched by the wall
Tore the left leg from under the table
And smashed all the dishes at Flannigan's ball

Boy oh boy now this was a rumble
Myself took a lick from mean Ricky Green
But I soon replied to that fine introduction
And gave him a terrible kick in the spleen

Terry the piper nearly got strangled,
They squeezed on his bellows, chanters and all,
The girls in the middle nearly got trampled
And that put an end to Flannigan's ball

Ronnie till vänster. Okänd gentleman till höger.