Det känns som att bloggandet går i ordentliga vågor....har precis sett en jävligt soft dokumentär, Breakfast with Hunter, om journalisten Hunter S Thompson, och sitter nu och lyssnar på massvis med musik.

Eldkvarn är lika bra(nästan) i nyktert tillstånd. Främst Full för kärleken skull, som kan avnjutas genom länken. Det finns en jämrans massa Eldkvarnskivor att köpa på CDon för 49 spänn styck, men jag ska försöka hålla mig i skinnet.

Lars Demian har precis släppt en ny skiva, Välkommen Hit, och blandar i vanlig ordning politiska slagdängor, rödvinsromantik och sorgsna, sorgsna visor. Allt ackompanjerat av pukor och trumpeter, mandoliner och karnevalmusik. Fördomar och trångsynthet får sig ett par kängor liksom högern, sexturister, poliser som håller varandra om ryggen och kvällsmediernas patetiska exploateringsjournalistik. Bäst är nog uberkäcka Den glade polisaspiranten och sorgsna Vals bagatell. Fast Bättre att vara bög är också skön. Överlag har rödvinsromantiken fått stå tillbaka ett par steg denna gång, till förmån för de politiska sångerna. Vilket gör förra skivan, Sjung hej allihopa en aning bättre, måste jag säga.

Rilo Kiley har oxå tydligen släppt en ny skiva, som jag ska lyssna på nu. Men ett smakprov kan ges: Portions for foxes, superb låt med den nästan ohyggligt coola Jenny Lewis som sångerska. Yes, oh yes!

20LEGEND

Solskjaer tvingas lägga av, och det suger något enormt. Visst att han hade sina bästa år bakom sig, men grabben har spelat i klubben sedan 96 och självklart dunkar ens röda hjärta extra hårt för en lojal kämpe. Dessutom står vi nu med endast tre anfallare, varav Saha konstant är skadad och Rooney borta åtminstone en månad till. Herre ve.

Edit: Ett bevis på Solskjaers storhet. Fyra mål på tolv minuter....

För övrigt är det här bland det roligaste jag sett på länge, även om det är lite synd om tösen oxå. Hädanefter ska jag börja alla mina meningar med frasen "I personally believe".

Ikväll måste jag plugga, vilket känns omotiverat efter att ha jobbat under sommaren. Jag får köpa en massa onyttigheter för att hålla glöden uppe. Och se fram emot kräftskivan på lördag istället, vilket nog blir grymt. Även om jag(och Lirarn, misstänker jag) missar själva kräftätandet eftersom vi ska skåda Keane återvända till Old Trafford innan United pulveriserar Sunderland. Värt, hoppas jag!

Dunno. Men låten spelas och tårarna är inte långt borta. Och Eldkvarn tar sats och ger allt och faller (åt fel håll) samtidigt upp på toplistan över allt annat och ännu mer. För vi har vingar av guld, och vi ramlar omkull, för vi är fulla för kärlekens skull. Är det inte det som allt handlar om någonstans? Nog fan blir vi fulla för kärlekens skull? Kanske inte som ursprunglig tanke. Men det finns där. Bli vi inte fulla för att träffa nån blir vi fulla i brist av andra substitut och står sedan som Dean Moriarity och det är YES YES YES i huvudet, för det är ju så det blir. Och tamigfan vad vi tycker om varandra efter alkohol, allra mest efter alkolhol. Istället för inslagna tänder väntar kramar och whatsit'sname. Förutom för de som det slår över, för de blir as och låter knogarna dansa vals över den ene och den andre. För skulle alkohol dyka upp idag skulle det bli fett förbjudet. Säger jag och förivrarna vrålar dödstraff när någon röker en joint. Allting är tidsrelaterat och det som är accepterat idag är det inte imorgon. Och tvärtom. Och nu sjunger Eldkvarn att  "idag är jag inget bra för sig själv" men när fan är man det? Och handen räcks ut, som vanligt när väggarna sluter sig och man springer ut på balkongen för att se folk, nattsuddare som ranglar hemåt, men vad som helst är fan bättre än ingen. Jag ska fan installera kameror hos alla vänner så jag kan titta på er dygnet runt (minus intima situationer) för då är man aldrig själv, aldrig ensam. Men, säger vän av ordning, det är du aldrig. Du finns i våra hjärtan, samveten, tankar, drömmar, whatsit'sname. Men tyvärr, svara jag då och leendet blir en dödsmask. Så jävla lätt är det inte att tränga in i mitt jävla hjärta, lite jävla mer jobb än det krävs. Lite mer jobb, lite mer belöning.

Ikväll har tre personer sagt att jag ser ut som Wolverine i X-men. Det brukar vara fler, ofta. Som jag alltid säger: Wolverine är ju iaf snygg, så länge ingen jämför mig med fucking The Thing är jag nöjd. Men är det verkligen vad det handlar om? Scraps and pieces, hej, du ser inte ut som fan så grattis. Folk kräks inte när de ser dig, hoppas det gör din dag. Så ska det ju inte vara. Släng syra i ansiktet på mig, men uppskatta mig för den jag är. Så ska det vara (om pretentiösa ordalag får råda).

Så, läser du än?  Eller är allt det här bara ett skummande som genomförs till frukost? Det är klart det är, det är ju för faen en blogg vi pratar om. Men låt mig posta mitt hjärta i ett brev och hur känns det då? Och vi gick till havet, för kärlekens skull. Tydligen, enligt Plura. Finns det någonting mer att säga, förutom att det krävs en viss typ av person att skratta åt en film som The King, som är mörker, oh, mörker. Och Bråkstakarpersoner av Sebastian Nyberg, ohfyjävulen vilken svart humor. Och helt jävla underbar. För ingen tror väl ändå på någon slags idealistisk glädje, det tåget har nog gått iaf för mig. Den naivitet som fanns för några år sen är nu bara spillror, i och med att åren går. Vassa spillror, som för säkerhets skull genomtränger drömmar och dagdrömmar.

Nu skriver jag mest för att slippa lämna er, för att skriva i en blogg är att är ju att tala med er, på något sätt. Även om det tar ett par dygn dyker det här upp framför er när ni besöker marvelousoldchap och det känns bra. Den sekund som "spara inlägget"-knappen trycks in är det bara jag här, tillsammans med mig själv och mitt inre, vill säga.

För övrigt har jag insett idag att jag inte längre kan dricka öl. WTF kanske ni som känner mig säger. WTF, LOL, ROTFL, osv. Men va fan, efter några öl idag pajade magen helt och ni har inte sett mig bland fallna äpplen och fallna drömmar på en gräsmatta, svärande ett tag innan magen gav upp och gick med på att fyllas med öl. Darnitalltohell.

Men nu, nu är det fan nog. Adios, tills någon gång i framtiden, när vi skriver slutet på historien. För visst slutar den inte så här, utan med fanan i topp, edsvurna bröder och systrar, det gör den väl. Och orden bara flyter.

Ikväll är de mest känslosamma tankarna med Frida och hennes bror. God bless......

Efter att ha sett denna film vet jag inte om jag helst vill bli en "God Warrior" eller kanske istället lite mer "Darksided". Eller kanske bara groteskt överviktig och med en snygg glugg i övre tandraden.

Från programmet "Trading Spouses". Helt oerhört.

Every night and every morn,

Some to misery are born.

Every morn and every night

Some are born to sweet delight.

Some are born to sweet delight,

Some are born to endless night.

William Blake, "Auguries of Innocense" (1803)

Jäklar vad aktiv jag blivit med bloggen helt plötsligt. Det känns som om jag plötsligt har saker att skriva, även om det är saker som egentligen är oväsentliga för alla utom mig. Det är bara skönt att skriva helt enkelt, vilket jag säkerligen inte kommer att tycka om några månader när det vankas B-uppsats i Statskunskap.

Fast egentligen har jag ju inget att skriva just nu, slog det mig plöstligt. Jag har sett Grizzly Man med mor och far precis, en dokumentär jag kan tippsa om till alla och envar. Den handlar om Tim Treadwell som spenderar tretton sommrar i Alaskas vildmark med grizzlybjörnar som enda sällskap, innan (suprise, suprise) en av björnarna kommer på att, hey, där spatserar ju en vandrande lunchbox och logiskt nog käkar upp Tim med flickvän. Oppsie Daisey!

Filmen avslutas med Don Edwards Coyotes till eftertexterna, en grym sång om hur det vilda landet underkuvas av människans inventioner.

Now the long horns are gone
And the drovers are gone
The Comanche's are gone
And the outlaws are gone
Geronimo is gone
And Sam Bass is gone
And the lion is gone
And the Red Wolf is gone

Well he cursed all the roads and the oil men
And he cursed the automobile
Said this is no place for an hombre like I am
In this new world of asphalt and steel

Then he'd look off some place in the distance
At something only he could see
He'd say all that's left now of the old days
Those damned old coyotes and me

Och minsann, om inte ingenting blev någonting ändå, och ett nytt inlägg är fött. Dags för Behind The Mask, vilket säkerligen kommer bli en höjdarrulle.

Just ja, har jobbat färdigt för i sommar, vilket är skönt som fan, samtidigt som jag inte kommer få träffa mina små charmtroll på ett år. Jag får hänga med lite utvecklingsstörda i Uppsala för att få behovet tillfredsställt. Tur att jag vet var MUF:s partilokaler ligger! *Snigger, snigger*!

Och slutligen, notera Ambrose E.Burnside uppe till höger. Pröva vänd på efternamnet och ja: ordet sideburn(s) myntades efter denne mans anmärkningsvärda ansiktsbehåring. Vilket enligt mig gör herr Burnside till den mest inflytelserika amerikanen sedan Abe Lincoln.I bow my head!

Finns det något mer meningslöst än när folk ska skriva visdomsord efter trefyrafemsex pilsner? Ungefär som för mig just nu. Jag har haft en jävligt värt afton på McGills iaf, efter grillning med Olander, Charlie med flickvän och kamrat.

Snormycket folk på McGills, vi mötte upp med Delilah med vänner och drack några öl och jag fick fortfarande inte diskutera Harry P och alla öden och äventyr och klockan fladdrade fram och ibland har man ett hål istället för hjärta och ibland finns hjärtat på plats, jag tror det har att göra med mängden alkohol men kanske inte och ett långt fyllesnack med söt avrundande kvällen som avslutades i mörkret på väg hem från stan, en fot efter den andra och det är jävulskt mörkt för hösten tränger på, vätan finns i luften och i skorna och i bröstet och för stunden har jag glömt var punkttecknet är, nej där är det ju. Punkt. Skit samma, vad är vad och vad är äkta och vad vågar folk överlag säga till varandra utan att samhällskonventioner  kommer i vägen och stoppar och hallådär, vi bor ju faktiskt i Sverige och där är en kram eller en ryggdunk på sin plats om inte ett falskt leende som upprätthåller en strimma lycka som kanske eller kanske inte finns där. Huruvida folk känner efter är oväsentligt för känslor kommer alltid i andra hand bakom samhällets normer och kanske är det så att jag hatar eller älskar dig men vem vet för alla är alldeles för koncentrerade på att upprätthålla vad de tror är sitt goda anseende utan att se att det kanske samtidigt gör han eller hon till något som inte är tillräckligt, som inte uppnår den känslomässiga euforin som ju ändå finns inom oss, den sekund vi stiger utanför bubblan, utanför det som ses som en avgrund men som efter språnget ses som en spricka i marken. På sin höjd. Så därför: Jag älskar er och hatar er och ni vet förhoppningsvis vilken kategori ni tillhör och om ni tar illa upp eller tar till er med ett leende och en tanke om den förvirrat berusade ochsåvidare Daniel så spelar det egentligen ingen roll för det viktigaste är att få det ur sig. Jag tror ju att ingen som läser bloggen finns i hatkategorin utan snarare i den kärleksfulla men huruvida tankar som "det gäller inte mig", "vi har för dålig kontakt idag", "men sluta fyllejiddra" dyker upp är upp till er. LInan är utkastad, med en lättare bugning ochsåvidare och ta inte till er om ni inte känner för det men kärlek finns inom alla och envar men taggiga snår förstör, gamla minnen förstör, och finns det egentligen hopp? Jag tror det, för här, under alkoholens dimma, (som ändock lättat medans detta skrivits) räcks en hand ut och undermedvetet vet jag vilka som tar den och ger den en lätt kram tillbaka. Alla är rädda för ensamhet och allt vad det innebär och hur paradoxalt är det inte att samma människor, som kanske jag och kanske du, får en klump i magen när man skriver eller säger att man tänker på den andre eller att man blir glad av att höra av någon för det kan ju misstolkas och vara alltför känslosamt eller rättfram. Men det kanske bara är jag, kanske är det bättre att sluta sig med en ryggdunk och prata om vanliga saker som vad hände på whatsit'sname på tv igår?

Allt det här bara flöt ur mig som om någon dragit ur korken och inget är censuerat och jag har ingen aning om någon kommer fatta vad jag skriver om eller om jag kommer att stå för det imorgon, men på något sätt behövde det komma ut, och ni som läser mig blogg får väl ta ställning till vad det innebär för just dig, dig, dig. Forsande vatten, melodiskt rinner det fram och det gör mig så frustrerad att inte räcka till, att inte nå fram och kunna ha svaren till knutarna i hjärtan och kunna ta alla som har ont i min famn och tvinna mitt skägg som ännu inte finns och säga: eftersom du är en bra människa kommer all smärta försvinna nu och nu är allt bra. För det är du värd. För visst känns det ibland som att det är fel människor som har ont, som tvingas leva sina liv med ena ögat på flaskan och andra ögat på pulsen för att se om den fortfarande slår så att de inte försvinner in i skuggorna. Det känns skönt att skriva av mig om inget och allt och ingen och alla för ingen ska känna sig utpekad, tillräckligt mycket skit har hänt typ alla så det är bara välja och vraka bland alla livsöden. Utom för dem som inte är värd respekt, som kör ner huvudet i sanden och hej och hå vad jävla bra allt är för skyggslapparna minimerar behovet att tänka och sen är det väl som det är. Och visst, det är väl en känga till vissa och kanske till igen alls, men än sen då. Ibland kokar det över eller snarare pyser, för här kokar fan ingen. Jag tror att bäcken sinar, floden torkar ut och kvar finns små patetiska kräftdjur i dyn som fiskar uppmärksamhet men här får dom fan ingen. VIssa saker är inte värda att behandla här, fast jag har ingen aning om vad de skulle vara. Nåja, kontentan och det här blir sista meningen: kärleken finns i luften och snälla, ta den till er om ni behöver eller känner att ni är värda den och om ni ignorerar det så är väl det ingen katastrof heller för det finns ju som sagt den där jävla muren.

Och just ja: som ett ps och en extra känga finns ju materialismen som säger, indoktrinerar, follow the flow, att känslomässig kontakt alltid kommer efter behovet av nya saker, nya upplevelser och nya allt. Tänk, och jag är fan inte i närheten, att alltid ha sina vänner, för det är ju er det handlar om någonstans (tror jag) i centrum och inte vardagen och det har ju släppts en ny Beckfilm. Look who's talking, jag är ju sämst av alla på den saken.

Någon som orkat läsa ända hit ner? Tack och bra och en kram som betyder något till dig, om du vill ta emot den såklart.

Lovecrafts prosa avspeglar humöret och vad sägs om följande passager:

"When I drew near the nameless city I knew it was accursed. I was travelling in a parched and terrible valley under the moon, and afar I saw it protruding uncannily above the sands as part of a corpse may protrude from an ill-made grave."

"Then, as I playfully shook him and turned him around, I felt the strangling tendrils of a cancerous horror whose roots reached into illimitable pasts and fathomless abysms of the night that broods beyond time. For Arthur Munroe was dead. And on what remained of his chewed and gouged head there was no longer a face."

Mästerligt! Även om det förstås blir bättre i sitt sammanhang....

Något positivt: Köpte en massa filmer på den eminenta (notera sarkasmen) tillställningen Cityfesten idag: För sammantaget 200 riksdaler fick jag: 

Hayao Miyazakis Det Levande Slottet

The Libertine med Depp

Traffic

Superman Returns

The Night Listener

och absolut inte minst: Hela andra säsongen av Little Britain.

Värt!