Lailas berättelser om hippies som bara sover några timmar per natt känns plötsligt väldigt realistiska. Efter att ha sovit så lite som jag gjort det senaste dygnet borde jag ju ligga i djup dvala just nu och inte vakna på många timmar än. Istället öppnar jag ögonen med ett ryck klockan fem, sätter mig upp i sängen och känner mig klarvaken. Något känns fel i lägenheten. Märkligt på något sätt. Men det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det är. Ljuset som letar sig in genom persiennerna har liksom fel färg och efter att precis ha läst John Ajvide Lindqvist senaste novellsamling funderar jag på bandet mellan det vardagliga och det övernaturliga. Misstänker att om jag lägger mig igen kommer sängen att svälja mig hel och ni kommer aldrig mer höra av mig. Lite som hur Johnny Depps karaktär dör i första Nightmare On Elm Street. Fast utan kaskaden av blod. Istället skulle sängen tyst ruva på sin hemlighet och vänta på nästa offer......jag kanske skulle bli skräckförfattare? "Slaktarsängen på Sysslomansgatan", det vore något det.

Eller inte.

När jag ändå är vaken kanske jag ska kolla närmare på tågbiljetter till och hem från Söt under helgen?!

That will do.

Det är morgon och regnet står som spön i backen. Är jävligt trött, har knappt sovit något och tidsrytmen är helt knas efter att ha jobbat alltför många nätter de senaste veckorna. Jobbar mellan 9:30 till 07, sen hem och äta något innan det är dags att sova till runt tre, några timmar suddig fritid och tillbaka till jobbet. Sen när man är ledig måsta man försöka vända tillbaka dygnet vilket gör skallen än mer paj.

Innan jag steg upp låg jag i sängen och tänkte på livet, universum och allting (tm Douglas Adams) och kom på en massa saker jag kunde ta upp i bloggen. Fast nu när jag väl satt mig framför datorn har jag förstås glömt bort det mesta. Så därför är det väl lika bra att bara skriva det som kommer mig för. Efter en smärre självcensuering, förstås. You naughty thing!

Douglas Adams.....kan tipsa de som inte läst hans böcker samlade i "Liftarens Guide Till Galaxen" att ögonblickligen göra det. Lite samma humor som Monty Python-gänget ägnade sig åt. Lätt bisarr och underlig, ofta ganska svart och alltid hysteriskt rolig. Några av världens bästa citat finns i LIftarens Guide. Jag är svag för bland annat följande (som självklart inte är lika roliga tagna ur sin kontext):

 "Rymdskeppen hängde i luften, precis på samma vis som tegelstenar inte gör"

"Först hände ingenting. Sedan, några sekunder senare, fortsatte ingenting att hända"

"Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa"

Åh, fan vad taggad jag blev att läsa om de böckerna! Trist att Adams dog så ung, tror han var knappa femtio.

På tal om böcker köpte jag igår den sista Harry Potter-boken. Eftersom jag ser mig själv som oerhört cool och vuxen svider det lite att enbart boken med den teckande, fula, "barn-framsidan" fanns tillgänglig för inköp. Jag försöker leva i förnekelse, att Harry och hans vänner inte är osnutna sjuttonåringar som borde tas i örat, men sanningen skrattar mig i ansiktet när jag blickar mot omslaget och får mig att instinktivt famla efter den halvlästa Lovecraft-samlingen som ligger intill. Men hitills, efter något hundratal sidor, är boken helt ok och om Harry dör i slutet blir jag mycket nöjd. Kill your darlings, som det ju bestämt heter.

Lovecraft kan jag verkligen tipsa om. Fastnade mer för honom än för Poe, av någon anledning. Det är något med engelskan från slutet av 1800-talet, som får mina cylindrar att spinna och som gör att den största komplimangen (nästan) jag skulle kunna få var om någon kallade mig för en "capital fellow". Helst skulle personen som utdelade komplimangen även ha stora polisonger, promenadkäpp och cylinderhatt, men det är ingen måste. En mustach att tvina eller en prydlig vit peruk är oxå acceptabelt. Det tvinas alltför lite mustacher nu för tiden, måste jag säga.

Inte alltför osökt för detta ämne (Lovecraft, inte polisonger) tankarna till ondska. Utan att blir alltför dramatisk måste jag säga att jag verkligen fascineras av ondska och svärta, mörka sagor och svart humor. Inte nödvändigtvis i verkliga livet utan snarare den av fiktiv natur. Twin Peaks och Pans Labyrint. Alone In The Dark och det mesta med Tim Burton. Freddy Kreuger och Silent Hill. King och Koontz. Och självklart Evil Dead, humor och skräck i perfekt symbios. Och Pogo the Clown (fast han fanns ju på riktigt). Personligen tror jag det har att göra med att attraheras av det man inte förstår. Vem som helst kan relatera till välvillighet och medmänsklighet i fiktion då dessa egenskaper i olika grad finns i de flesta av oss till vardags. Därmed, iaf för egen del, blir karaktärer med dessa egenskaper ofta platta och ointressanta. Men det allra mörkaste och mest förbjudna (och varför detta mörker uppkommit inom någon), det är något som bara finns i våra (mar)drömmar. Att utforska och ta del av dessa känslor och tankar har en kraftig dragningskraft, vilket jag är övertygad om att fler än jag anser. Det är väl antagligen därför det finns tre filmer som försöker förklara Darth Vaders uppkomst, medans liknande förklaringar till Luke Skywalkers odrägliga godhet känns lika intressanta som en buskis med Uffe Larsson.

Eller så håller ingen av er med mig. Vad vet jag, trött och härjad som jag är?

89% på Free Bird på Hard. Snart kommer jag klara skiten! Alla jag spelat Guitar Hero med älskar det! Tog med det till jobbet en kväll för att visa snubben som hade jouren, och han sprang och köpte det dagen efter. Det är en drog, I tell you. Förra året dart och nu detta.

För övrigt borde alla lyssna på kaoset som är zigenarpunkarna Gogol Bordello och deras senaste skiva Super Taranta. Maken till härj var det länge sen jag hörde och låten American Wedding är ju det charmigaste jag sett sen Dramatic Chipmunk på youtube.

Nu måste jag göra något av dagen.

Men nu skiter jag seriöst i den här jävla bloggen. Why fucking bother när inläggseländena ändå alltid jävlarimig försvinner när man trycker på spara-inlägg-knappen. Det är ju helt jävla meningslöst. Och jag som var på så jävla gott humör oxå. Suck. Ursäkta språket.

Är precis hemkommen till Uppsala. Mina föräldrar har varit här och tagit med sig blommor och lite annat innan de fortsatte till morfar i Stockholm. Det är tomt i lägenheten. Johan har flyttat ut, vilket känns jobbigare än väntat. Även om karln i princip inte bott här på månader blir ensamheten betydligt mer påtaglig då hans saker inte längre är kvar och man faktiskt inser att man åter är sambolös. Vi hade kul ihop, måste jag säga, och Der Lirer flyttar ju faktiskt bara några kilometer bort, så jag kommer säkerligen se honom minst lika mycker framöver som jag gjort under våren. Och får jag bara hit en bokhylla och några plancher kommer lägenheten säkert kännas betydligt mer inbjudande.

Nyaste på Guitar Hero-fronten är att Sweet Child Of Mine nu bemästras till fullo. Spelade med farsan igår, som initialt gruffade lite, men som sedan spelade The Kinks You Really Got Me och Mother med Danzig som en riktig superstjärna.

Hörde idag att runt 70 iraker dör dagligen i olika attentat i Irak. På en dryg månad blir det alltså lika många dödsfall som i de tragiska attentaten den 11 september 2001, en händelse som i princip förändrade hela det västerländska demokratibegreppet. Trots de otaliga dödsfallen i Irak är det väldigt tyst om konflikten i samhällsdebatten. Varför skrivs knappt något om de tragedier som utspelas mellan Shia, Sunni och ockupanter?  Spelar hudfärg och religion roll?  What do I know.....

"An eye for an eye" was all that filled their minds.
And another eye for another eye, til everyone is blind.

Tevez till United? I like. Även om det väl tyvärr innebär att Smudge, Alan Smith, försvinner. Vi får allt se.

Jag har fått en ny hobby: Guitar Hero. Lätt det roligaste jag gjort på riktigt länge, whoppar faktiskt både Wii och Singstar. Iom att jag i övrigt är lika omusikalisk som en blåmussla känns det här som enda chansen till ett liv framför jublande (pixel)fans. Köpte en gitarr igår och ägnade sedan hela kvällen i Boy-o och Guitar Heros sällskap. Att köra två tillsammans är grymt kul, och fastän Olander är mycket bättre än mig kan man spela på olika svårighetsgrader och därmed hjälpas åt. Sommarens mål är härmed att bemästra Free Bird tillsammans, vilket fan inte är det lättaste. Idag tänke jag spela lite själv efter att ha lånat första Guitar Hero, men självklart funkade det inte. Mummel, mummel. Jag som tänkt få spela lite Ramones...

Ska jobba första passet ikväll, mellan 21:30 - 07. Har därför sovit ett gäng timmar på dan idag men kommer nog vara duktigt trött framåt morgonkvisten ändå. Annars gillar jag att jobba natt. Det är tyst, mörkt och lite ensamt, samtidigt som det blir ljust tidigt. Att kämpa mot tröttheten samtidigt som solen sakta stiger och fåglarna vaknar är något jag verkligen uppskattar. Dessutom är nätterna ofta lugna, barnen sover och efter matlagning och tvätt kan man sysselsätta sig med en film, eller läsa lite. Ska ta med JFK ikväll, hade jag tänkt.

Har inte så mycket mer att skriva, tror jag. Knät gör rätt ont fortfarande, ska ta bort stygnen imorgon. Sötast har åkt hem till sin familj för att jobba och Kalle är i Skåne så det är rätt tomt om dagarna...

....framförallt när Guitar Hero inte funkar. Mummel, mummel..... 

Hej på er, operationen har gått bra, enligt doktorn iaf. Skruven är uttagen och inflammerad vävnad bortskrapad. Är hemma i Gävle och vilar upp mig, har rätt ont men med lagom mycket smärtstillande går det hyfsat iaf. Tack och bock för visat stöd, alla ni som ringt, messat eller på något annat sätt visat att ni brytt er. Det uppskattas och värmer. Extra stort tack till Söt, Kalle och Sara som skjutsade ner mig till Stockholm i en överhettad skruttbil i fredags. Nu väntar några veckor eller möjligtvis månader av haltande och långsam rehablilitering innan jag förhoppningsvis är på benen en gång för alla. Dagarna är långa, så har ni något ärende i Gävle, hör gärna av er.

Annars får jag ägna majoriteten av min fria tid till att bemästra "Killing In The Name Of" i Guitar Hero!