Det är lustigt med Bruce Springsteen. Jag har i många år gillat karln, ägt några skivor och slängt på några låtar då och då. Men de senaste åren har något hänt. MIn beundran har övergått till dyrkan, allt eftersom killens mångfald blivit uppenbar för mig. För hur man än mår och känner sig, vilka känslor man än har inom sig, finns det en handfull låtar som passar in som handen i handsken. Hur kan man inte reflektera över svikna löften efter att lyssnat på Loose Ends? Hur kan man inte vilja krama om sin kärlek lite intensivare efter My Love Will Not Let You Down? Hur kan man inte vilja springa ut i solen och krama första bästa människa med Waitin´On A Sunny Day i lurarna? Hur kan man inte få en tår i ögat under saxsolot i Jungleland? Eller dricka massor av öl när man hör Old Man Tucker, i irländska partytappning? Eller vilja dansa till Because The Night? Minnas sin barndom till Growin´Up? Ändra världen, i sällskap av The Ghost of Tom Joad?  Eller vilja fly ut i natten, med den man håller av mest vid sin sida, och bara åka långt, långt bort, med Born To Run på högsta volym. Ahh, The Boss. Han är fan unik.....

I helgen var jag och Malin på bröllop nere på Tjörn. Min gamla vän Frida, med vilken jag har gymnasie- och Irlandsförflutet, knöt kärlekens band med Samuel. Till på köpet bytte de efternamn, till ett jag aldrig kommer komma ihåg, men det är en smärre bisak. Det viktiga är att de var otroligt fina ihop, och såg extremt lyckliga ut. Alla lycka till er! En annan av höjdpunkterna med bröllopet var att få återträffa hela mitt gamla Irlandsgäng, som jag ju träffar alldeles för sällan, senast var nog ett par år sen. Det var verkligen kanonkul att träffa alla och få catcha up lite, och även att få sammanstråla dem med Malin. Tyvärr är underbart kort, och nu är alla åter på sina håll. Tessan i Schweiz, Clara i Linköping, Maria på exjobb i Afrika och Frida i Uddevalla.

Blev för övrigt sjuk efter bröllopet. Kände av det redan där att allt inte var ok, och har legat däckad några dagar. Men nu är jag piggare igen. Helgen är, i vanlig ordning, helbokad. Ikväll någon öl eller två och United (men köp Berbatov någon jävla gång!) med Kalle, Söt och Sara, imorgon Stockholm med Söt, besök av mor och far samt umgänge med Lirarn på kvällen. Sen fotboll på söndag och eventuellt nationsbesök. I börkjan av veckan ska jag leta kurslitteratur med min gamle vapendragare Daniel A, hänga med Laila och sen försöka boka upp lite umgänge med Olander, Krickan och Jonas.

Sista punkten: Bioshock - lätt det bästa spelet jag spelat de senaste åren. Jävlar vad bra! Assassin´s Creed däremot......vad säger man? Ett spel vars namn börjar med två Ass kanske man inte ska förvänta sig för mycket av....

Ok, en sak till, för att återknyta till Springsteen, och The Ghost of Tom Joad: Denna version är en duett med Tom Morello från Rage Against The Machine. Bortsett från att Tom ser ut som en Crazy Mexican och att detta är första gången jag hör honom sjunga, är versionen fantastisk. Och solot som börjar efter 5:40 är, swear to God, det mest imponerande jag någonsin hört. Jag älskar hur han börjar hyfsat lugnt och sen flippar ut fullständigt mot slutet. En skön detalj är att man ser The Boss bara skaka på huvudet av beundran ett par gånger, vilket är en hyfsad komplimang. Helt sansöst. Gör er själva en tjänst och se åtminstone solot! Eller låt bli, och hamna på min lista över dåliga människor. Tada!

Fan vad deppig jag är. En av mina absoluta favoritsångare, Ronnie Drew, dog i lördags. Har skrivit om honom tidigare här i bloggen, men kan bara konstatera att ännu en av de stora rösterna tystnat. Känns tomt, som när Johnny Cash dog. Likheterna dem mellan är för övrigt flera. Båda var rebeller som stod utanför samhällets ramverk, båda inspirerade en generation musiker och båda sjöng med en styrka som jag inte finner i någon nu levande musiker. Ronnies fru dog kort innan makens bortfall, ännu en likhet med Cash, så nu får de iallafall återförenas. Bortsett från min agnostiska läggning kan man ju se Ronnie framför sig, spela musik och läsa poesi i efterlivet, tillsammans med Brendan Behan, Luke Kelly, Ciaran Bourke, Tommy Makem, Hamish Imlach, bröderna Clancy och dom andra.

Vilka finns kvar av den irländska folkmusikens gamla garde? Inte många värda att lyssna på. Den dag Christy Moore, Barney McKenna och Liam Clancy dör vänds bladet på riktigt.

Tilläggas bör att Ronnies sista inspelning var med Dropkick Murphys, några av dagens "irländska" rebeller. Således känns cirkeln sluten. Bland de sörjande vid begravningen återfanns stora delar av den irländska musikeliten, däribland Shane MacGowan och U2.

Vila i frid, ditt gamle skäggo

Two down, one to go. Fan, jag som gillade både snubbarna. Läskigt sammanträffande!

Nu är biljetterna bokade. Jag, der Lirer och Charlie åker i slutet av oktober på en fotbollsresa till gamla Britannia. Bara två nätter, och då ska vi hinna med dels Manchester United - West Ham och Wolverhampton - Swansea (då Charlie är ett Wolves-fan). Dessutom Weatherspoon-pubar, dunkla hostel och förhoppningsvis en massa koncentrerad lycka.

Åter i Uppsala, trött som ett as. Ska ägna ett par dygn åt att läsa, nu när jag är ledig. Fick en trave böcker på posten idag, den gamla vanliga blandningen av Weird fiction, skräck och sagor. Tim Burton skulle varit stolt.

Malin har börjat jobba, så dagarna kommer att bli långa innan skolan startar. Men fan, hösten kommer bli sweet. Bröllop senare denna månad, sen ett drös bra spelningar under hösten, med Flogging Molly och Street Dogs som höjdpunkter. Pittsburgh mot Ottawa i början av oktober och sen fotbollsresan senare samma månad. Och dessutom mysiga filmkvällar med mitt hjärta, vackra höstdagar med regnbågslöv, hög musik i mp3-spelaren och ett leende till alla man möter och diskussioner och värme med vänner i slitna lokaler och med en kall pilsner framför sig. Det kommer bli kanon.

För övrigt: 125 000 gorillor funna i mörkaste Kongo (som Jospeh Conrad skulle uttryck det). Sånt räcker för att ens humör ska skjuta i topp. Och fan vad skönt att det faktiskt finns platser på vår jord där människans giriga händer, smutsiga maskiner och degenererade sinnen ännu inte nått. Låt det fortsätta vara så!

Nästa års bästa film? You betcha'!

Nej, The Dark Knight svek inte. Jävlar vilken bra film! Någon som vill sätta emot på att Ledger vinner en Oscar postumt för sin tolkning av Jokern? Nix, trodde inte det. Tillsammans med Once den klart bästa film jag sett i år. En film som jag blev rätt besviken på annars var No Country For Old Men, som ju vann en Oscar för bästa film tidigare i år. Tyckte inte att den var speciellt intressant, med ett riktigt antiklimax till slut som man enligt diverse internetforum "inte förstår" om jag inte hejdlöst älskar. Jag förstår absolut vad bröderna Coen är ute efter, men tycker inte alls de lyckas med det. Att jag inte skrattar betyder inte att jag inte förstår skämtet, som det ju heter.

Skulle se nya Narnia på bio i torsdags, men eftersom biljettkön i Gävle klockan 17 en vardag var ungefär 200 meter lång hann jag och Malin inte till filmen. Något sådant har jag, oväntat nog, aldrig varit med om i Uppsala. Istället gick vi och hyrde nyss nämnda No Country, Gone Baby Gone som var kanonbra, och There WIll be Blood, som ska ses under helgen. Lovely!

Är tillbaka i Uppsala över helgen, vilket är skönt. Ska se Solskjaers hyllningsmatch på Old Trafford senare i eftermiddag och sen förhoppningsvis dricka lite öl på nation.

Åh, just ja: Kris Kristofferson var kanon, Dalhalla ett läckert ställe och roligast var när en nervös och svettig karl kom in på scen för att utnämna Kristofferson till hedersambassadör för Dalarna.

" Eeeh, and here yoo have a Dalahorse, or in swedish Dalahäst hehe, a symbol for Dalarna. Thank yoo!"