Fan vad deppig jag är. En av mina absoluta favoritsångare, Ronnie Drew, dog i lördags. Har skrivit om honom tidigare här i bloggen, men kan bara konstatera att ännu en av de stora rösterna tystnat. Känns tomt, som när Johnny Cash dog. Likheterna dem mellan är för övrigt flera. Båda var rebeller som stod utanför samhällets ramverk, båda inspirerade en generation musiker och båda sjöng med en styrka som jag inte finner i någon nu levande musiker. Ronnies fru dog kort innan makens bortfall, ännu en likhet med Cash, så nu får de iallafall återförenas. Bortsett från min agnostiska läggning kan man ju se Ronnie framför sig, spela musik och läsa poesi i efterlivet, tillsammans med Brendan Behan, Luke Kelly, Ciaran Bourke, Tommy Makem, Hamish Imlach, bröderna Clancy och dom andra.

Vilka finns kvar av den irländska folkmusikens gamla garde? Inte många värda att lyssna på. Den dag Christy Moore, Barney McKenna och Liam Clancy dör vänds bladet på riktigt.

Tilläggas bör att Ronnies sista inspelning var med Dropkick Murphys, några av dagens "irländska" rebeller. Således känns cirkeln sluten. Bland de sörjande vid begravningen återfanns stora delar av den irländska musikeliten, däribland Shane MacGowan och U2.

Vila i frid, ditt gamle skäggo