Dunno. Men låten spelas och tårarna är inte långt borta. Och Eldkvarn tar sats och ger allt och faller (åt fel håll) samtidigt upp på toplistan över allt annat och ännu mer. För vi har vingar av guld, och vi ramlar omkull, för vi är fulla för kärlekens skull. Är det inte det som allt handlar om någonstans? Nog fan blir vi fulla för kärlekens skull? Kanske inte som ursprunglig tanke. Men det finns där. Bli vi inte fulla för att träffa nån blir vi fulla i brist av andra substitut och står sedan som Dean Moriarity och det är YES YES YES i huvudet, för det är ju så det blir. Och tamigfan vad vi tycker om varandra efter alkohol, allra mest efter alkolhol. Istället för inslagna tänder väntar kramar och whatsit'sname. Förutom för de som det slår över, för de blir as och låter knogarna dansa vals över den ene och den andre. För skulle alkohol dyka upp idag skulle det bli fett förbjudet. Säger jag och förivrarna vrålar dödstraff när någon röker en joint. Allting är tidsrelaterat och det som är accepterat idag är det inte imorgon. Och tvärtom. Och nu sjunger Eldkvarn att  "idag är jag inget bra för sig själv" men när fan är man det? Och handen räcks ut, som vanligt när väggarna sluter sig och man springer ut på balkongen för att se folk, nattsuddare som ranglar hemåt, men vad som helst är fan bättre än ingen. Jag ska fan installera kameror hos alla vänner så jag kan titta på er dygnet runt (minus intima situationer) för då är man aldrig själv, aldrig ensam. Men, säger vän av ordning, det är du aldrig. Du finns i våra hjärtan, samveten, tankar, drömmar, whatsit'sname. Men tyvärr, svara jag då och leendet blir en dödsmask. Så jävla lätt är det inte att tränga in i mitt jävla hjärta, lite jävla mer jobb än det krävs. Lite mer jobb, lite mer belöning.

Ikväll har tre personer sagt att jag ser ut som Wolverine i X-men. Det brukar vara fler, ofta. Som jag alltid säger: Wolverine är ju iaf snygg, så länge ingen jämför mig med fucking The Thing är jag nöjd. Men är det verkligen vad det handlar om? Scraps and pieces, hej, du ser inte ut som fan så grattis. Folk kräks inte när de ser dig, hoppas det gör din dag. Så ska det ju inte vara. Släng syra i ansiktet på mig, men uppskatta mig för den jag är. Så ska det vara (om pretentiösa ordalag får råda).

Så, läser du än?  Eller är allt det här bara ett skummande som genomförs till frukost? Det är klart det är, det är ju för faen en blogg vi pratar om. Men låt mig posta mitt hjärta i ett brev och hur känns det då? Och vi gick till havet, för kärlekens skull. Tydligen, enligt Plura. Finns det någonting mer att säga, förutom att det krävs en viss typ av person att skratta åt en film som The King, som är mörker, oh, mörker. Och Bråkstakarpersoner av Sebastian Nyberg, ohfyjävulen vilken svart humor. Och helt jävla underbar. För ingen tror väl ändå på någon slags idealistisk glädje, det tåget har nog gått iaf för mig. Den naivitet som fanns för några år sen är nu bara spillror, i och med att åren går. Vassa spillror, som för säkerhets skull genomtränger drömmar och dagdrömmar.

Nu skriver jag mest för att slippa lämna er, för att skriva i en blogg är att är ju att tala med er, på något sätt. Även om det tar ett par dygn dyker det här upp framför er när ni besöker marvelousoldchap och det känns bra. Den sekund som "spara inlägget"-knappen trycks in är det bara jag här, tillsammans med mig själv och mitt inre, vill säga.

För övrigt har jag insett idag att jag inte längre kan dricka öl. WTF kanske ni som känner mig säger. WTF, LOL, ROTFL, osv. Men va fan, efter några öl idag pajade magen helt och ni har inte sett mig bland fallna äpplen och fallna drömmar på en gräsmatta, svärande ett tag innan magen gav upp och gick med på att fyllas med öl. Darnitalltohell.

Men nu, nu är det fan nog. Adios, tills någon gång i framtiden, när vi skriver slutet på historien. För visst slutar den inte så här, utan med fanan i topp, edsvurna bröder och systrar, det gör den väl. Och orden bara flyter.

Ikväll är de mest känslosamma tankarna med Frida och hennes bror. God bless......