Finns det något mer meningslöst än när folk ska skriva visdomsord efter trefyrafemsex pilsner? Ungefär som för mig just nu. Jag har haft en jävligt värt afton på McGills iaf, efter grillning med Olander, Charlie med flickvän och kamrat.

Snormycket folk på McGills, vi mötte upp med Delilah med vänner och drack några öl och jag fick fortfarande inte diskutera Harry P och alla öden och äventyr och klockan fladdrade fram och ibland har man ett hål istället för hjärta och ibland finns hjärtat på plats, jag tror det har att göra med mängden alkohol men kanske inte och ett långt fyllesnack med söt avrundande kvällen som avslutades i mörkret på väg hem från stan, en fot efter den andra och det är jävulskt mörkt för hösten tränger på, vätan finns i luften och i skorna och i bröstet och för stunden har jag glömt var punkttecknet är, nej där är det ju. Punkt. Skit samma, vad är vad och vad är äkta och vad vågar folk överlag säga till varandra utan att samhällskonventioner  kommer i vägen och stoppar och hallådär, vi bor ju faktiskt i Sverige och där är en kram eller en ryggdunk på sin plats om inte ett falskt leende som upprätthåller en strimma lycka som kanske eller kanske inte finns där. Huruvida folk känner efter är oväsentligt för känslor kommer alltid i andra hand bakom samhällets normer och kanske är det så att jag hatar eller älskar dig men vem vet för alla är alldeles för koncentrerade på att upprätthålla vad de tror är sitt goda anseende utan att se att det kanske samtidigt gör han eller hon till något som inte är tillräckligt, som inte uppnår den känslomässiga euforin som ju ändå finns inom oss, den sekund vi stiger utanför bubblan, utanför det som ses som en avgrund men som efter språnget ses som en spricka i marken. På sin höjd. Så därför: Jag älskar er och hatar er och ni vet förhoppningsvis vilken kategori ni tillhör och om ni tar illa upp eller tar till er med ett leende och en tanke om den förvirrat berusade ochsåvidare Daniel så spelar det egentligen ingen roll för det viktigaste är att få det ur sig. Jag tror ju att ingen som läser bloggen finns i hatkategorin utan snarare i den kärleksfulla men huruvida tankar som "det gäller inte mig", "vi har för dålig kontakt idag", "men sluta fyllejiddra" dyker upp är upp till er. LInan är utkastad, med en lättare bugning ochsåvidare och ta inte till er om ni inte känner för det men kärlek finns inom alla och envar men taggiga snår förstör, gamla minnen förstör, och finns det egentligen hopp? Jag tror det, för här, under alkoholens dimma, (som ändock lättat medans detta skrivits) räcks en hand ut och undermedvetet vet jag vilka som tar den och ger den en lätt kram tillbaka. Alla är rädda för ensamhet och allt vad det innebär och hur paradoxalt är det inte att samma människor, som kanske jag och kanske du, får en klump i magen när man skriver eller säger att man tänker på den andre eller att man blir glad av att höra av någon för det kan ju misstolkas och vara alltför känslosamt eller rättfram. Men det kanske bara är jag, kanske är det bättre att sluta sig med en ryggdunk och prata om vanliga saker som vad hände på whatsit'sname på tv igår?

Allt det här bara flöt ur mig som om någon dragit ur korken och inget är censuerat och jag har ingen aning om någon kommer fatta vad jag skriver om eller om jag kommer att stå för det imorgon, men på något sätt behövde det komma ut, och ni som läser mig blogg får väl ta ställning till vad det innebär för just dig, dig, dig. Forsande vatten, melodiskt rinner det fram och det gör mig så frustrerad att inte räcka till, att inte nå fram och kunna ha svaren till knutarna i hjärtan och kunna ta alla som har ont i min famn och tvinna mitt skägg som ännu inte finns och säga: eftersom du är en bra människa kommer all smärta försvinna nu och nu är allt bra. För det är du värd. För visst känns det ibland som att det är fel människor som har ont, som tvingas leva sina liv med ena ögat på flaskan och andra ögat på pulsen för att se om den fortfarande slår så att de inte försvinner in i skuggorna. Det känns skönt att skriva av mig om inget och allt och ingen och alla för ingen ska känna sig utpekad, tillräckligt mycket skit har hänt typ alla så det är bara välja och vraka bland alla livsöden. Utom för dem som inte är värd respekt, som kör ner huvudet i sanden och hej och hå vad jävla bra allt är för skyggslapparna minimerar behovet att tänka och sen är det väl som det är. Och visst, det är väl en känga till vissa och kanske till igen alls, men än sen då. Ibland kokar det över eller snarare pyser, för här kokar fan ingen. Jag tror att bäcken sinar, floden torkar ut och kvar finns små patetiska kräftdjur i dyn som fiskar uppmärksamhet men här får dom fan ingen. VIssa saker är inte värda att behandla här, fast jag har ingen aning om vad de skulle vara. Nåja, kontentan och det här blir sista meningen: kärleken finns i luften och snälla, ta den till er om ni behöver eller känner att ni är värda den och om ni ignorerar det så är väl det ingen katastrof heller för det finns ju som sagt den där jävla muren.

Och just ja: som ett ps och en extra känga finns ju materialismen som säger, indoktrinerar, follow the flow, att känslomässig kontakt alltid kommer efter behovet av nya saker, nya upplevelser och nya allt. Tänk, och jag är fan inte i närheten, att alltid ha sina vänner, för det är ju er det handlar om någonstans (tror jag) i centrum och inte vardagen och det har ju släppts en ny Beckfilm. Look who's talking, jag är ju sämst av alla på den saken.

Någon som orkat läsa ända hit ner? Tack och bra och en kram som betyder något till dig, om du vill ta emot den såklart.