Så här på nattkvisten(?) kan det vara på sin plats med ett par filmtips som behandlar dagens filmskörd. Båda är dokumentärer, vilket är vad jag huvudsakligen har slukat i filmväg den senaste tiden.  Tänk, att kombinera nytta med nöje - två flugor i en smäll!

Nåväl, den första (pseudo)dokumentären heter Death of a president och utspelar några månader in i framtiden. USA:s högste höns, president Bush, är i Chicago för att tala på en finansmässa då han lönnmördas. Filmen är uppbyggd som en dokumentär med intervjuer med bland annat FBI-agenter, utredare, tekniker och misstänkta men är självklart fiktiv då herr Bush ju som bekant fortfarande befinner sig i livet. Själva mordet får inte speciellt stort utrymme, mer intressant är istället efterspelet som förvisso bygger på

teoretiska antaganden med som ändå måste ses som ett trovärdigt händelseförlopp om en incident som denna skulle inträffa på riktigt. Islamofobiska strömningar är starka i västerländska samhällen efter den demonisering av muslimer som media effektivt hjärntvättat oss med de senaste åren. Därför kommer det inte som någon överraskning att det politiska etablissemanget och massmedierna ögonblickligen försöker hitta en muslimsk gärningsman och dessutom försöker koppla denne individ till al-Qaida. Då detta misslyckas försöker man istället ge Libanon som land skulden för dådet, vilket även det faller till föga. Hur filmen slutar ska jag inte avslöja, utan jag nöjer mig med att rekommendera den som en skarp samhällssatir som nog desvärre är mer verklighetsnära än vad man kanske önskar.

Den andra filmen jag vill tipsa om heter The Road to Guantanamo och följer fyra engelska muslimer som under ett besök i Pakistan kort efter 11 september bestämmer sig för att undersöka situationen i det angränsande Afghanistan. Väl där tas de till fånga av amerikanska soldater och skickas till Guantánamobasen där de får sitta i tre år innan de släpps, utan att prävas för sina "brott". Filmen är verklighetsbaserad och de fyra männen intervjuas samtidigt som deras berättelse spelas upp av professionella skådespelare. Någonstans kring filmens mitt börjar ett lätt illamående upplevas från mig som tittare, vilket bara växer i kraft ju längre filmen fortgår. USA och Storbritanniens nykolonialsm är fruktansvärt smaklös och det enda som egentligen är värre än denna är vurmandet och ryggradslösheten hos omvärlden inför vår nutida och vår dåtida stormakt. Tortyr, både fysisk och mental, följer mot dessa män och man undrar både en och två gånger hur USA kommer undan med allt detta innan rättvisa skipas och männen går fria att återvända till Storbritannien.

Och herr Bush, han gnuggar sina nedblodande händer, rättar till amiralshatten och blickar sökande ut över världen efter nya platser där demokratisering och interventioner kan tänkas behövas. Demokrati och frihet är täckmanteln som används i denna dödsdans av dollarbuntar, oljebolag, marknadskrafter, personliga vendettan, girighet och behovet av en hemmabefolkning skakandes i xenofobisk skräck för allt som inte passar in. Vad är väl några 100 000 döda och ett land i kaos, som i Irak, när utbytet blir insikten av de ideal som den vita, rika världen åtnjuter? För eurocentrism brukar ju alltid fungera, framför allt när det gäller nykolonialsm. Se bara på vår historia. Eller?

Och här i Sverige står vi med ena handen för ögonen och den andra i bombliberalernas byxor och läser i våra dagstidingar, dag ut och dag in, om krav på mer bomber och mer förödelse.

Och för var dag som går tappar i alla fall jag tron på världen lite mer.